Jag är som regel väldigt snabb att ta beslut. Jag ogillar att fundera för länge och älta saker. Då chansar jag hellre och kör ofta på magkänslan. Än så länge har det funkat. Min man däremot är veligpetter nummer 1. Han kan aldrig ta ett beslut, och om han till slut tar ett så har det förmodligen tagit så lång tid för honom att bestämma sig att jag redan tröttnat och bestämt.

 

Nu står jag ändå inför valet och kvalet hur jag ska göra med innebandyn i år. Hade egentligen en liten amition att träna hårt i sommar och kontakta ett fotbollslag här i höst som enligt rykten ska vara riktigt bra. Sommaren flög förbi och hårdträningen uteblev. Hösten är nu här och seriepremiären i elitserien är om 2 veckor. Jag har inte skrivit på kontraktet, men smygbeställt en klubba och idag fixade jag ett par nya inneskor. Jag har ju också kört 2 veckor inne med brudarna.

 

Nu tänker ni: "Ja, men då har hon ju redan bestämt sig". Men jag har faktiskt inte det. För- och emotlistorna är ungefär lika långa. Jag kan inte påstå att jag brinner och är supertaggad för en ny säsong, men samtidigt tror jag att jag skulle sakna det om jag inte var med. Få spelare, osäkerhet med tränare och framför allt tidsbrist (med jobb, plugg och annat) är väl de starkaste motargumenten. Högst på pluslistan står ju såklart gemenskapen med brudarna i laget, matchtändningen och andrenalinet som alltid infinner sig strax innan vi går på planen. Snart måste jag i alla fall bestämma mig. Ska gå runt i skorna här hemma och känna efter lite till.

 

Imorgon kommer Anders hem igen och det ska bli skoj. Snacka om tråkigt att laga middag och fredagsmysa

ensam framför tvn.

Jobb och pluggcirkusen är igång för fullt nu. Jobbar egentligen bara 50%, men på grund av lite sjukskrivningar och annat har jag tagit på mig tre extra klasser i engelska. Jätteroligt, men mycket. Pluggar svenska denna termin och det är skoj. Första seminariet har jag i denna stund, men det är mest snack om vad kursen ska innehålla så jag lyssnar medan jag bloggar.

 

För övrigt så slapp jag åka till Falun tidigare i veckan. Kursansvarig tog sitt förnuft till fånga och jag kunde stanna hemma. 6 timmar enkel väg för en kursintroduktion hade nog gjort mig smått galen, så det var tur att jag inte behövde. Det betydde också att jag fick träffa Anders lite mer också innan han åkte till Danmark igår morse för att kvala till Europacupen i innebandy. De spelade första matchen igår och vann med 16-0 över Lyon, Frankrike. Spännande värre.

 

Sista avsnittet ska jag idag ägna åt att gnälla lite. Jag älskar egentligen att vara hemma själv. Att bara få rå om sig själv en stund och att få göra precis det man har lust med utan konstigheter, men igår insåg jag att det inte alls är så roligt att vara helt själv. Det beror nog på att jag och min man inte ses så mycket alls nu under jobb/plugg-tiden och att det därför inte känns lika skönt när man är ensam. Att laga mat själv, äta själv, se på tv och lägga sig helt ensam är ju dötrist! Tur att han snart kommer hem igen. Kram till alla somär ensam.

 

 

 

Lördagen blev en toppendag, trots att jag var lite trött i ögenen från fredagens bravader. Fika i solen på bryggan som sagt och sen sushi och struntprat hos en av Anders kollegor. Väldigt trevligt.

 

Igår stack Anders till Oslo igen för att vinna en till match och jag tog en jäsdag framför tvn. Såg" Inception", som för övrigt är en av mina absoluta favoriter, igen och sen på kvällen såg vi "De utsatta". Ingen av oss hade engagerat oss i vad den handlade om. Då tror jag kanske inte att vi hade sett den. Den är utan tvekan den sämsta film jag någonsin sett, och jag har ju sett en del film. Alltså det var "lust att gnaga av sig armen"-dåligt! Fruktansvärda skådespelarinsatser och en helt värdelös story med ett ännu sämre manus. Ja, ni hör ju själv...

 

 

 

 

 

 

Detta citat ska tydligen Kaiser Wilhelm II ha myntat under sin levnadstid. Anledningen till att jag valde just detta är för att gårdagskvällen spenderades med goda kollegor på de olika pubarna här i Fredrikstad. Än en gång kan jag konstatera att jag har världens bästa jobbkompisar.

 

 

Idag lyser solen och jag och Anders har varit och tagit en fika på bryggan. Känns som att det fortfarande är sommar. Jag låtsas i alla fall att det är det. På  måndag ska jag jobba och sen köra upp till Falun för uppstart av höstens kurs. Varför i hela fridens namn jag måste åka upp dit för att starta upp en kurs på distans är för mig obegripligt, men jag antar att jag har svar på det på tisdag när jag kör hem igen.

 

 

Ikväll ska vi mest mysa och se på film. Anders ska lira träningsmatch imorgon i Oslo och jag är lite seg från igår.

Har bestämt mig för den här klubban den här säsongen. Lättviktare som var riktigt skön. Hoppas på det bästa :)

Idag skrattade jag så jag nästan började gråta åt Anders när vi var på väg hem från Strömstad. Vi körde igenom tullen och tulltjänstemannen stoppade bilen framför oss och han fick öppna bakluckan och lite sådär, men fick sedan rulla vidare. Nu kommer det roliga. I det att vi är jämsides med honom tittar Anders på honom lite frågande som för att få veta om vi också ska stanna. Snubben vinkar oss vidare, som alltid, och då gör Anders tummen upp. Alltså vem gör det fortfarande? Jag fick en skrattattack som varade ända till vi skulle svänga av motorvägen. Fantastiskt!

 

Jag som var så säker på att bloggrutinerna skulle komma tillbaka när jag kom tillbaka till jobbet och lite mer normala dagar, men jag är fortfarande lika slö och dålig på att komma ihåg bloggen.

Idag fick jag i alla fall rolig post:

Så är jag framme vid sommarens sista semesterdag. Imorgon råstartar vi med den första av 3 planeringsdagar och på måndag får jag träffa eleverna igen. Den här dagen brukar alltid kännas ganska omotiverande, men i år känns det inte så tokigt faktiskt. Det måste ju bero på att sommaren har varit så fantastisk att det liksom inte går att vara bitter att hösten närmar sig. Hittade några bilder i mobilen som jag inte delat här tror jag. De får representera att sommaren är över och hösten kommer smygande.

 

Fler besök på skattekontoret kommer nog att krävas innan allt är ordnat med namnbyte och sånt :)

 

 

 

Innebandy kommer att spelas inne framöver...

      

 

 

 

Borde ju färga håret mörkare såhär när hösten närmar sig, men trivs ju så bra som askblondie...

 

 

 

Överskriften är ett citat av den fantastiska friidrottaren Jesse Owens. Detta citat tycker jag är fint. Samtidigt är det ju en skillnad på att försöka och att faktiskt ha en chans att vinna. Jag kan för mitt liv inte begripa varför vi ska skicka aktiva som inte har en chans i havet att ens nå vidare avancemang. Att vara med och se och lära, kan man göra andra ställen. Oavsett så älskar jag ju att se på OS och framför allt friidrotten. Därför kommer jag nu att lista upp mina topp 3 friidrottsstunder under OS 2012 London.

 

 

3. Mo Farrahs dubbla guld. Sinnessjukt att gå in på OS på hemmaplan och smälla in både 10 000 och 5000 metersgulden. Att Farrah i tillägg är otrolgt sympatisk och ödmjuk gör att man blir alldeles lycklig när man ser honom springa och vinna.

 

 

2. Usain Bolts 3 guld och världsrekord, men framför allt hans underbara personlighet som bara gör att man ler så fort man ser honom i bild. Ingen annan världsstjärna bjuder så mycket på sig själv och det kommer man såklart att minnas. Sen att han springer otroligt vackert gör inte saken värre. Hoppas verkligen han kan fortsätta att presetera i många år framöver.

 

 

1. David Rudishas guld och världsrekord på 800m. Helt makalöst! Bolt får ursäkta, men även fast Rudisha också var storfavorit så smällde hans rekordlopp högre än Bolts 3 guldpengar. Rudisha sprang loppet i topp från början till slut och klarar utan harar eller annan hjälp att putsa världsrekordet markant. Häftigt!

 

 

Avslutningsshowen igår var väldigt bra tycker jag. Jag som älskar brittisk musik hade inga som helst problem med att de använder avslutningsshowen till att promota detta. Det är väl ändå det som är meningen? Jag tycker också att det var en lagom blandning musik, show, idrottsfokus och tal. Bra jobbat!

 

 

I övrigt så ser jag nu att första ordentliga dopningsskandalen avslöjats i London. Vitryskan som vann kulstötningen har tydligen fuskat och ska omedelbart lämna tillbaka guldet. Tråkigt och jag hoppas verkligen inte att det ska bli fler tråkiga dopningshistorier.

Ett kort inlägg om sista lördagen på semestern, som hittills har varit alldeles strålande.

 

 

 

 

 

Den andra delen av bröllopsdagen var precis lika strålande som den första. Efter vigseln och många, många kramar stack vi iväg i moster Bibbi och hennes man Ralfs Buick för att ta lite fler kort. Bilen är verkligen en pärla och vi är supertacksamma för att de ville köra runt oss i den. Många vinkade och ropade grattis när vi körde förbi.

 

Fotograferingen blev som den blev. Vi var nog alla rätt klara för att sticka bort till gästerna och börja festen. Samtidigt var vi nog några kilo mindre nervösa, så kanske bilderna blev lite mer naturliga? Vi fick några bilder av André igår, så vi får se :)

 

Medan vi var iväg i Buicken gick gästerna tipsrunda, organiserad av storebror Magnus. Tror det var en bra idé då gästerna på så vis hade chansen att bekanta sig innan det var dags att sätta sig till bords. Vi gick in och satte oss och rullade igång bildspelet vi hade gjort på alla gästerna. ”Kvällens laguppställning…” hette det och vi hade lite blandade bilder på alla fina gäster. Tror det var uppskattat då de flesta i alla fall skrattade nästan lika mycket som jag och Anders.

 

Middagen rullade på med många fina tal och överraskningar. Det allra bästa var Anders tal. Inte konstigt att jag älskar honom! Maten var tokgod och serveringstjejerna skötte sig exemplariskt. Allt var precis som vi hade tänkt oss, eller egentligen blev allt bättre än vi hade hoppats på. Samtalen flöt på vid borden och alla verkade ha en trevlig kväll. Middagen städades undan och baren öppnade.

 

Göran hade huvudansvaret i baren, och så här i efterhand var det ju kanske inte supersmart att låta den som är mest törstig stå i baren. Trots minst sagt lite överstarka drinkar verkade gästerna nöjda och det fanns ju öl att dricka för dem som inte var superförtjusta i 50/50. Timmarna flög fram och det bjöds på fuldans, deep talk och konstiga fotograferingar. Plötsligt var det dags för brudvalsen.

 

Vi hade haft lite svårt att välja vilken vals vi skulle dansa till, men valde till slut ”Sofias brudvals” med Pelle Arhio. Helt magiskt vacker text och musik. Den borde ni lyssna till! Dansen i sig gick väl sådär, men å andra sidan har vi ju aldrig skrytit över några dansfärdigheter.  Dansen följdes av tårtan som var både fin och god och sen var det full fart igen.

 

Vi  hoppade in i taxin runt halv 3 och då var många gäster fortfarande kvar. Ryktet dagen efter gick att mamma hade fått slänga ut de sista runt 4-tiden och att de då fortsatte på hotellet. Så det verkar som att gästerna trivdes tillsammans och hade det skoj.

 

Som nämnt ett antal gånger nu så hade vi i alla fall den allra bästa dagen som vi någonsin kunde önska oss. Vi bär med oss många roliga minnen, känslor och fina ord från denna dag. Vi är så glada för att våra fina gäster kom ända hit för att fira med oss och hoppas verkligen att de hade roligt, för det hade vi. Jag rundar av här, men kommer garanterat att tjata på mer om bröllopet i bloggen framöver. Bland annat ska jag ju gå igenom runt 1000 kort som André har. Vi fick ju en del igår, men jag är bra nyfiken på de andra med. Kram på er!

Nu ska jag berätta om den bästa dagen i mitt liv. Ja, jag vet att det låter överpretentiös och allmänt töntig men jag hävdar ändå att det faktiskt är den bästa dagen i mitt liv. Och eftersom det här är min blogg och jag skriver om min bröllopsdag så kommer jag fortsätta att hävda det.

 

Det sista jag gjorde innan jag släckte sänglampan på hotellet på fredagsnatten var att kolla in vad yr trodde om solchanserna. Vädersajten meddelade att det skulle spricka upp och bli tokfint på eftermiddagen. Nöjd med det somnade vi sida vid sida, förväntansfulla, men inte så nervösa, jag och min blivande man.

 

Vi träffade många gäster vid frukosten och alla verkade taggade inför dagens och kvällens bravader, med undantag för några som var lite trötta i ögonen efter en eller 6 öl för mycket kvällen innan. Anders hade bestämt date med sin bestman, Daniel och jag med min tärna, Maria.

 

Jag och Maria fixade hår och smink hos duktiga Therese i Torvbyen. Fotograf André kom förbi och tog lite bilder och hängde. Han hade med sig mer prylar än jag kunde tänka mig skulle behövas, men ska det göras, så ska det väl göras ordentligt antar jag. När vi var så fina som vi kunde bli gick Maria tillbaka till hotellet för att ge Tim mat och jag mötte upp Anders och Daniel på bryggan. De satt i solen och drack öl och mådde gott.

 

Operation omklädning närmade sig och jag köpte med mig sushi tillbaka till hotellrummet, som jag tryckte medan jag hoppade i underkjolen och skorna. Ringde på Maria och André för hjälp med klänningen och för att ta lite olika shots. Anders dök in och svidade om han med och vips var vi klara för fotografering.

 

Pappa körde oss, som avtalat, till Gamlebyen där vi tog massa olika kort. André jobbade hårt och hade i runda slängar tagit 1100 bilder när dagen var över. Vi har fortfarande inte sett resultatet, men väntar man på något gott… som det heter. Lovar att lägga upp ett par här när jag får dem. I Gamlebyen var det massor av människor och väldigt många kom fram och gratulerade och gav oss komplimanger. Norskar är bra trevliga ändå. Vi latjade på och tog kort fram till 45 minuter innan vigseln då vi gick bort till festlokalen för att vila och göra oss klara.

 

Någon minut i fyra traskade vi bort till kyrkan och vi hade nog båda två fjärilar i magen vid det laget. ”Inte snubbla”, upprepade jag för mig själv ett par gånger. Vi fick vänta lite extra då några gäster inte hade hittat dit i tid och blev kanske lite extra nervösa när vi inte fick gå in på en gång. Vigseln var oavsett helt underbar med fin musik, skön prälle och härlig stämning. Båda sa ja, och vips var vi man och fru. Vi gick ut och möttes av alla fina gäster med såpbubblor i solen. Snacka om perfekt! Det är en av de där specielle stunderna man liksom aldrig glömmer. Om jag blundar och tänker på det så får jag samma lyckokänsla i magen.

 

För att inte inläggen ska se mer ut som avhandlingar än blogginlägg så stannar jag här. Fortsättningen av dagen och kvällen kommer i nästa inlägg.

För att det ska bli något så bär begripligt här i bloggen så måste jag börja där jag slutade = med dagarna innan bröllopet. Tessan och Jens dök in som första gäster på tisdagskvällen. Kvällen bjöd på struntprat, planering och ett par öl.

 

Onsdagen spenderades flängandes runt på hotellet, mitt jobb och andra ställen här i stan för att mest möjligt skulle vara på plats. Mamma och pappa anlände mitt på dagen och planeringen fortsatte. Vi skrev en mycket utfyllande handlingslapp som skulle hjälpa oss på torsdagen.

 

Det stora orosmomentet var såklart vädret, som inte kunde bestämma sig för om det skulle vara helt toppen med sol eller helt skit med tokregn. En annan sak som också snurrade runt i mitt huvud var hur det skulle gå för min tärna Maria, som fött barn bara några dagar innan, att åka bil 75 mil och ändå tycka att det var värt det. De skulle starta på torsdagsmorgonen och komma fram någon gång på kvällen.

 

På torsdagen drog vi iväg till Nordby för att handla ingredienser till förrätt och efterrätt som vi bestämt oss för att fixa själva. Det blev också en hel del flak dricka till baren. Tur att mamma och pappa har stor bil :) Ett gäng stack också iväg till Hvaler för att hämta alla räkor som skulle skalas på fredagen.

 

När vi kom hem igen hade Anders pappa också anlänt och lite senare på eftermiddagen väntades storebror Magnus med flickvän Sandra och storasyster Anna med familj. Jag och Tessan bestämde oss för att komma bort lite från bröllopsfixet så vi stack till gymmet och körde ett TRX-pass. När vi kom tillbaka till lägenheten var hade alla kommit och vi bestämde ganska snart att vi skulle gå ut och käka på kvällen hela gänget.

 

V i samlades på bryggan och hade det tokmysigt och mitt i allt ringde Maria och sa att de var framme och att allt hade gått bra. Snacka om lättnad och glädje! De kom förbi en sväng och sa hej på restauranten och jag fick träffa sötaste Tim för första gången. Allt kändes verkligen klockrent!

 

Fredagen sprang förbi med matfix, dukning, övning i kyrkan, träff med serveringstjejerna, incheckning på hotellet och mingel med alla gäster på kvällen. Tänk att alla kommit hit till Norge bara för vår skull!  När vi gick och la oss var vi supernöjda och såklart förväntansfulla. Detta får avsluta detta inlägg om förberedelserna inför den stora dagen.

Ja jag vet att det har varit allt för dålig uppdatering här i sommar. I mitt försvar så har jag haft annat att tänka på. Snart, mycket snart ska jag ta mig i kragen och berätta om allt i tur och ordning.

Vi är tillbaka i stan och njuter av att vara lediga lite till. Anders spelar en ploj-innebandyturnering idag och jag jäser framför OS. Igår fick vi helt fantastisk mat hos Anna och Folke. De hade kockat ihop fyllt kalkonbröst, krispiga potatisar, sparris med massa vitlök, brysselkål med bacon och en otroligt god sås.  Jag är mätt fortfarande!

Ikväll funderar vi på en liten utgång. Länge sedan vi var på krogen och framför allt här i Fredrikstad. Hoppas ni njuter av helg och ledighet ni med!