Nu ska jag berätta om den bästa dagen i mitt liv. Ja, jag vet att det låter överpretentiös och allmänt töntig men jag hävdar ändå att det faktiskt är den bästa dagen i mitt liv. Och eftersom det här är min blogg och jag skriver om min bröllopsdag så kommer jag fortsätta att hävda det.

Det sista jag gjorde innan jag släckte sänglampan på hotellet på fredagsnatten var att kolla in vad yr trodde om solchanserna. Vädersajten meddelade att det skulle spricka upp och bli tokfint på eftermiddagen. Nöjd med det somnade vi sida vid sida, förväntansfulla, men inte så nervösa, jag och min blivande man.

Vi träffade många gäster vid frukosten och alla verkade taggade inför dagens och kvällens bravader, med undantag för några som var lite trötta i ögonen efter en eller 6 öl för mycket kvällen innan. Anders hade bestämt date med sin bestman, Daniel och jag med min tärna, Maria.

Jag och Maria fixade hår och smink hos duktiga Therese i Torvbyen. Fotograf André kom förbi och tog lite bilder och hängde. Han hade med sig mer prylar än jag kunde tänka mig skulle behövas, men ska det göras, så ska det väl göras ordentligt antar jag. När vi var så fina som vi kunde bli gick Maria tillbaka till hotellet för att ge Tim mat och jag mötte upp Anders och Daniel på bryggan. De satt i solen och drack öl och mådde gott.

Operation omklädning närmade sig och jag köpte med mig sushi tillbaka till hotellrummet, som jag tryckte medan jag hoppade i underkjolen och skorna. Ringde på Maria och André för hjälp med klänningen och för att ta lite olika shots. Anders dök in och svidade om han med och vips var vi klara för fotografering.

Pappa körde oss, som avtalat, till Gamlebyen där vi tog massa olika kort. André jobbade hårt och hade i runda slängar tagit 1100 bilder när dagen var över. Vi har fortfarande inte sett resultatet, men väntar man på något gott… som det heter. Lovar att lägga upp ett par här när jag får dem. I Gamlebyen var det massor av människor och väldigt många kom fram och gratulerade och gav oss komplimanger. Norskar är bra trevliga ändå. Vi latjade på och tog kort fram till 45 minuter innan vigseln då vi gick bort till festlokalen för att vila och göra oss klara.

Någon minut i fyra traskade vi bort till kyrkan och vi hade nog båda två fjärilar i magen vid det laget. ”Inte snubbla”, upprepade jag för mig själv ett par gånger. Vi fick vänta lite extra då några gäster inte hade hittat dit i tid och blev kanske lite extra nervösa när vi inte fick gå in på en gång. Vigseln var oavsett helt underbar med fin musik, skön prälle och härlig stämning. Båda sa ja, och vips var vi man och fru. Vi gick ut och möttes av alla fina gäster med såpbubblor i solen. Snacka om perfekt! Det är en av de där specielle stunderna man liksom aldrig glömmer. Om jag blundar och tänker på det så får jag samma lyckokänsla i magen.

För att inte inläggen ska se mer ut som avhandlingar än blogginlägg så stannar jag här. Fortsättningen av dagen och kvällen kommer i nästa inlägg.