Idag skrattade jag så jag nästan började gråta åt Anders när vi var på väg hem från Strömstad. Vi körde igenom tullen och tulltjänstemannen stoppade bilen framför oss och han fick öppna bakluckan och lite sådär, men fick sedan rulla vidare. Nu kommer det roliga. I det att vi är jämsides med honom tittar Anders på honom lite frågande som för att få veta om vi också ska stanna. Snubben vinkar oss vidare, som alltid, och då gör Anders tummen upp. Alltså vem gör det fortfarande? Jag fick en skrattattack som varade ända till vi skulle svänga av motorvägen. Fantastiskt!