Tidigt på lördag morgon kommer min allra bästa kompis hit. Snacka om lycka! Jag vet inte om det är jag på senare år som blivit sentimental, eller om det att bo många tiotals mil hemifrån gör att jag blir lite extra pirrig när jag får besök hemifrån. Bara det att personen orkar resa genom hela Sverige, byta från tåg till buss efter att ha väntat på centralen i Gbg mitt i natten och sen åka buss upp hit till mig gör mig varm i hjärtat. Värmen kan också kallas vänskap.

Vi har känt varandra sedan vi var bebisar och jag har alltid hävdat att hon har känt mig längst eftersom hon var äldre än mig. Det ska också sägas att vi inte alltid varit supergoda vänner. Vi växte nog ifrån varandra lite grann på högstadiet och gymnasiet, men äkta vänner hittar liksom alltid tillbaka till varandra, det gör i alla fall vi. En äkta vän behöver du inte träffa eller ens prata med på veckor, men när ni sen ses eller hörs så är det som att de veckorna aldrig existerat. Allt är så självklart. Det finns aldrig någon tråkig underton av besvikelse eller ilska över att man tappat kontakten, man njuter bara liksom av stunderna man istället har tillsammans. Det är vänskap.

En bästa vän behöver man inte förklara sin kärlek för eller lojalitet till, för den är självklar. En bästa vän behöver du aldrig göra dig till för, för ni accepterar varandra som ni är. Ni har växt upp tillsammans och har sett varandras bästa och värsta sidor. Min bästa vän är smart, självsäker, pålitlig och vacker. Samtidigt så är hon envis, lat och bossy. Jag skulle inte ändra på henne för allt i världen. För hon är min allra bästa vän.