Inatt somnade min farfar in och istället för att föklara hur mycket jag kommer att sakna honom så vill jag berätta hur min farfar var.

 

Min farfar var alltid glad. Nu tänker ni: "ingen är glad jämt", men när han var i närheten av oss barnbarn var han i alla fall det. Det har många gånger slagit mig hur mycket energi den mannen måste ha haft när vi var små. Han hade alltid tid och ork att busa med oss och hans skratt var väldigt smittsamt. Även när han blev äldre var han alltid glad. Han började glömma och blev tröttare, men sken alltid upp när vi kom på besök och han skojade alltid med andra boende och personalen på hemmet.

 

Farfar var en riktig multitalang. Han lirade dragspel, sjöng i kör, byggde hus, delade ut post, jagade älg, snidade vackra saker i trä och mitt uppi allt var han en fantastisk omtänksam gubbe. Han kunde verkligen allt. Jag förstår var min pappa fått sina egenskaper från. Han kan också allt.

 

Farfar älskade verkligen oss barnbarn, men hans kärlek till farmor var finast av allt. De hängde ihop i vått och torrt och firade guldbröllop för ganska många år sedan. Jag glömmer aldrig när farmor skulle operera höften och skulle vara i Östersund några veckor innan hon kunde komma hem till huset igen. Farfar hade då blivit lite glömsk och eftersom han inte hade klarat sig själv fick han bo på hemmet i Hammerdal medan farmor var i Ösund. Han packade väskan varje dag fast bestämd att "åka hem till Lina", som han förklarade för sköterskorna. Detta upprepades som sagt varje dag och när det till slut var dags för farfar att återse sin Lina hoppade gubben ur bilen, sprang in och ställde sig på knä vid hennes fötter där hon satt i köket. När vi kom in såg vi att han grät. Det är kärlek det.

 

Självklart kommer jag att sakna min farfar, men mest kommer jag att minnas honom med glädje.

 

 

 

Sov gott farfar <3